En stilla undran

Då man absolut inte något inplanerat är det väckning ca 6:30. Då man ska iväg  till dagklubb är det megasovmorgon så käre pappefar får springa omkring som en galen galt o multitaska för att hinna få allt färdigt.

Ännutill då vi äntligen hade allt färdigt och bara va fem minuter försenade vägrade Edwin komma med utan sprang och gömde sig i lekstugan. Jag stoppade det äldre barnet i bilen, startade, tutade och började backa. Det resulterade i att det äldre barnet i bilen började skrika om att vi inte kan lämna minstingen medan minstingen kom springandes o skrek "lämna mig iiiinte". Endast 10 minuter försenade o med blodtrycket på 200 va vi framme dagklubben.

7 månader senare

Jag började jobba igen 1.9 2015 så då va det slut på hemmapappalivet. Egentligen lite före det eftersom Linn va hemma under sommaren och är man två som delar på ansvaret är det ju semester.

Nu är jag hemmapappa några dagar då Linn är i Helsingfors på ärende samt morsvila. Mycket mycket välförtjänt. Minns att jag smet iväg (med lov) en helg till Åbo också under tiden som jag själv va hemma med barnen för att ladda batterierna lite. Det behövs ibland helt enkelt.

Nu känns det ändå som nåt helt annat att vara hemma själv med barnen. De är ju så stora nu. Agnes är 4 år och Edwin snart 2,5 år. De leker väldigt mycket tillsammans och nu börjar det bli vår också så man kan vara mycket ute. Idag har vi varit ute flera timmar. Skönt va det. Vi va hos fammos och umgicks halva dagen och sen badade vi bastu på kvällen Ungarna somnade på fem röda sekunder vid läggdags.

Det har heller inte varit ett enda bråk idag utan idel glada miner. Såhär skrev jag på facebook:

"Denna dag, fjärde april nådens år 2016, går till historien som dagen utan ett endaste slagsmål mellan ungarna och inte ens en liten perusraivare sen Edwin va typ 3 veckor gammal. Jeee!"

Lånar bilden av mamma (fammo)