Dag 232

Vi njuter för fullt av ledigheten. Sån otrolig lyx att vara två hemma. Barnen njuter, Linn njuter och jag njuter. Agnes brukar fråga glatt på morgonen "Ska du vara hemma idag också mamma?". Vi har inte så mycket måsten utan tar mest dagen som den kommer. Firar midsommar i Kållby med vänner. Spontanbesök till bondgårdar i Alahärmä och sommarställen i Oravais. Att sådant.

Dag 221

Gjorde en lite comeback på jobbet och jobbade kväll+natt. Slutade sju på morgonen och kom hem så Linn kunde fara iväg på jobb. Vi avlöser varandra där hemma. Säger hej, skakar hand och tackar för samarbetet. Men snart är det semester. Linn jobbar endast några dagar till och sen är det sommarlov ända tills jag börjar jobba igen den första september. Det betyder att tiden ensam hemma med barnen snart är över och nu kan vi dela på ansvaret över sommaren. Det betyder att jag klarade dryga 7 månader. Alla är vid liv och alla har hälsan i behåll. Hurra för oss!

Nu blickar vi fram emot ett väldigt välförtjänt sommarlov!

Dag 216

En bild säger mera än tusen ord och berättar otaliga historier sägs det.

Kanske denna bild berättar om en trött hemmapappa som känner hur den sista orken tryter. Dryga sju månader hemma med barnen har tagit ut sin rätt. Trotsiga barn som ofta lyckas testa hans nerver till bristningsgränsen och alla dagliga rutiner och måsten som hopar sig och aldrig tar slut.

Kanske bilden visar en pappa som har konstant dåligt samvete för att han upplever att han inte orkar så bra som han vill. Han får skuldkänslor för att han ibland höjer rösten eller för att han kan säga saker som han inte borde och ångrar sig.

Bilden kan också visa en 1,5 åring som vill så mycket att det ibland går överstyr. Hur tungt det kan bli då gränserna kommer emot fastän man vill pröva och bevisa att man kan. Hur svårt det kan bli då orden inte räcker till för att säga det man vill och frustrationen som uppstår då ingen förstår.

Eventuellt ser vi ett utmattat barn som kapitulerat efter ett 35 minuters trotsutbrott. En dryg halv timme av skrik, gråt, frustration och stampande i golvet är tungt och påfrestande. Ingenting barnets pappa försökte göra va bra och barnet måste helt enkelt bara få utlopp för sin frustration. Till slut slutade gråten och längtan efter att bara få vara nära infann sig. Barnet böjde sig fram och lade sig på sin pappa, pustade ut och kände lugnet inom sig.

En bild som visar hur bra det ändå är att vara hemma. Trots alla utmaningar och svåra känslor det kan ge ibland. Till slut blir det ändå som på bilden. Lugn och närhet. Fastän pappan ibland önskar att han befann sig ensam någonstans långt borta. Ändå skulle han absolut inte vara någon annanstans.

Det är inte första och absolut inte sista gången något av barnen är arga på mig. Jag hoppas ändå att de alltid vill och känner att de kan komma och krama om mig då det känns bättre.