Ibland får man nog veta att man lever. Hittills har det varit en livlig morgon. Jag stekte bananplättar för brinnande livet åt två hungriga skrikiga väntande barn. De åt så snabbt att jag inte hann steka nya plättar vilket resulterade i mera protester. Sen lyckades Edwin slå upp såret i munnen (som han fick då han föll ur gungan häromdagen) så då va det stopp o bara famnen som gällde. Jag hann dricka en halv kaffekopp o äta en stackars smörgås. Sen ville han ha bort alla kläder o sprang iväg i endast blöja till lekrummet för att göra sina morgonbestyr, läs: kakka i lugn och ro. Agnes fick sen bråttom till wc och där skulle hon sitta och läsa Bamse. Då jag skulle byta på Edwin blev det livskris och skväk- samt sprattelfest. Det är inte så lätt att byta en tvåkilos nattblöja då. Dehär resulterade i att han lyckades sparka av sig blöjan. Det flög bajs över hela tamburen och han trampade i det då han sku springa iväg. Då fick jag försöka tvätta en skrikande nerbajsad unge i lavoaren samtidigt som jag ropade åt hunden att den int får komma o snaska upp buffén i rummet bredvid (Ja hundar äter skit). Allt detta samtidigt som Agnes ropar "fääääääädiiiiii" i allt högre tonart. Vid nåt skede där utbrast jag "Jesus hjälp mig" och då undrade Agnes om Jesus är påväg hit idag...
Nu är båda barnen rena och påklädda. Tamburen och wc:n är städad. Barnkanalen underhåller för tillfället medan pappefar ligger ner och laddar om nerverna. Glömde jag att säga att klockan inte ens är åtta?
Tack för den underhållningen! Och bra att det är i förgången tid :)
SvaraRaderaJag håller med! :)
Radera