Dag 186

Edwin vaknade redan kvart över fem idag. Det betyder att det va en ganska trött och krävande kille på förmiddagen som jag äntligen fick att somna ute i vagnen efter lite kämpande. Troligen blev han övertrött eller så va han fortfarande sur för dedär kottarna han inte fick släpa med sig in i huset. Nåväl, han brukar som sagt sova bra där ute trots hundskall, ljud från grannarnas husbygge eller roskisbilen.

Så idag kom vägskrapan.

Den skrapade långsamt och högljutt vägen några meter från där Edwin sover. Halleluja han sover vidare tänkte jag när åbäket hade åkt förbi. Nå tror ni inte att den börjar backa tillbaka då. Piiip piiip piiip ylade den samtidigt som den stånkade på. Hurra han sover ännu, tänkte jag. Men då parkerade den precis utanför oss. Bredvid vår ytterdörr med vagnen på trappan. Motorn igång dånandes på hög volym.
Jag blev helt galen och dansade en krigsdans och viftade med armarna i ren frustration vid fönstret. "Va hoppar du för?" undrade Agnes. "Nå det är nån babian som snart väcker lillebror där ute" svarade jag. "Nå du får hämta honom då" svarade hon. 5 sekunder senare vaknade lillebror. Tack till babianen med väghyveln för att du hjälpte till att visa var gränsen går för ljudvolymen då ungen ska sova.