Dag 206

Så kom den dagen då det blev livskris och strejk för båda barnen då vi skulle in. Vi va ute på förmiddagen och hälsade på katter, plocka kottar, plocka blommor, besökte parken och plaska i rapapottar. Hur kul som helst och vem sku nu vilja fara in och äta samt vila då man har sitt livs grej på gång?
Nåväl, klockan närmade sig halv 12 och jag visste att snart kommer någon slags kollaps. Meddelade vänligen att nu ska vi in. Agnes meddelade vänligen att "Vi ska leka en liten stund ännu så blir vi snälla och glada". Efter en liten stund sa jag att nu är det tyvärr slut. Då sprang en unge skrikandes åt ett håll och den andra ungen sprang skrikandes åt andra hållet. Då va det bara att nappa tag i den långsammaste ungen, tyvärr Edwin, och börja traska hemåt. Hörde vrål och skrik från lekparken dit Agnes hade kutat.
Sist och slutligen fick jag alla barnen in efter lite gråt och en till kris då Edwins kottar int fick komma med. Efter att båda barnen fått mat i magen va det glada miner igen.

Konstaterar att det är ingen dans på rosor att vara själv ute med två barn som vägrar samarbeta. MEN jätteroligt hade vi fram tills slutet och att slänga stenar och plaska i rapapottar är nominerad till årets bästa lek.